Att känna sig bortglömd.
Dålig dag igen...
Dagen började med att känna sig bortglömd.
Tack för er som orkar läsa allt!
Vi tar storyn från början:
Jag blev tvingad till handarbetsalen och där sa jag att jag vill byta arbete då jag håller på med ett som tar så lång tid och jag varken hinner och klarar inte av det då det är så stort, behöver mindre arbete men dom nekade.
Tack för er som orkar läsa allt!
Vi tar storyn från början:
Jag blev tvingad till handarbetsalen och där sa jag att jag vill byta arbete då jag håller på med ett som tar så lång tid och jag varken hinner och klarar inte av det då det är så stort, behöver mindre arbete men dom nekade.
Jag satt ensam vid ett bord och var deppig innan och fick skyhög ångest och började gråta då rösterna ekade och skrek i mitt huvud..
Men ingen kom ens och fråga mig hur jag mår,ge en kram eller fråga vad som står på.
Men ingen kom ens och fråga mig hur jag mår,ge en kram eller fråga vad som står på.
Alla såg men ingen brydde sig. Där satt jag ensam,senare kom det några till mitt bord men dom sa inget.. Till sist efter 15 minuter fick jag nog och sa till hur det är fatt men får som svar;
"du kan göra arbetet mindre genom att svänga på det eller byta färg nu om du börjar tröttna på denna färg". Jag blev bara ännu mera ledsen eftersom allt jag ville var att göra annat arbete och det fortsatte skrika i mitt huvud att jag är bortglömd,osynlig och ensam,ingen lyssnar på mig där och att det är likabra att jag försvinner för dom kommer inte sakna mig. HATA DITT LIV,HATA DITT LIV,
så skrek det.
"du kan göra arbetet mindre genom att svänga på det eller byta färg nu om du börjar tröttna på denna färg". Jag blev bara ännu mera ledsen eftersom allt jag ville var att göra annat arbete och det fortsatte skrika i mitt huvud att jag är bortglömd,osynlig och ensam,ingen lyssnar på mig där och att det är likabra att jag försvinner för dom kommer inte sakna mig. HATA DITT LIV,HATA DITT LIV,
så skrek det.
Efter 25-30 minuter sa en "kanske det är lika bra att du går upp till avdelningen" då dom såg att jag bara grät och andningen blev tyngre..
Ibland är livet hårt här på avdelningen..
Kommentarer
Postat av: sommarblom.blogg.se
<33
Postat av: angelica
Att folk kan bara se men inte bry sig. Usch. Hur mår du nu? Förstår om det känns jobbigt :( Skickar några styrkekramar!
Trackback
