Det finns hopp om att bli frisk

Jag hitta en sida där det handlar om ätstörningar och så hittade jag mig till "Så blev jag frisk" och där finns intressanta historier om hur andra blir frisk och trots att jag inte själv är diagnostiserad med ätsörning blev jag ändå peppad och fick en stark känsla "DET FINNS HOPP" och det är  motivationen,stöttning ,främst stöttning som säkert hjälper en på traven <3 Vill komma fram till detta: DET FINNS HOPP!

Här är ett litet utdrag från ens berättelse (länk till hela: http://www.atstorning.se/KATS/hannas_story.aspx )

I början tyckte jag att vårdpersonalen var så överdrivet fokuserade på maten, fast att det inte är huvudkärnan i en ätstörning. Jag tyckte att det bara var mat, näringsdrycker och vikt som dom ansåg vara medicinen för att bli frisk. Många gånger tänkte jag att dom bara ville göra mig fet, för att sedan kunna säga att jag inte uppfyllde diagnoskriterierna på anorexia längre, och att jag då skulle bli lämnad ensam med alla mina anorektiska tankar. Det gjorde att jag väldigt många gånger vägrade äta eller tränade hysteriskt för att bli av med det jag hade ätit. Om dom skulle lura mig att gå upp i vikt, så ville jag luras tillbaka och visa att jag inte gick på det.

Senare började jag förstå att deras syfte var att jag skulle få i mig näring så att jag överhuvudtaget skulle gå att diskutera med. Jag var ofta helt likgiltig och satt bara och stirrade framför mig.  Det kändes som om hela min hjärna var fylld med ludd. När jag fick i mig näring så började jag så smått fungera lite grann igen, och plötsligt blev terapisamtalen mycket mer värda. Jag började höra vad min terapeut sa, och började hänga med i diskussioner med honom.

Vissa stunder tyckte jag att kampen mot att bli frisk var jobbigare än att vara sjuk. Nu var jag tvungen att ifrågasätta mig själv och mitt beteende. Jag var också tvungen att utmana det som jag var allra mest rädd för. Att börja äta saker som tidigare hade stått på min förbjudna lista och dessutom låta bli att träna, det var kämpigt. Trots en del bakslag så gick jag stadigt framåt mot ett friskt liv. Vissa tyckte att jag tog myrsteg, att det inte gick att se mina framsteg, men jag såg dom. Hur små de än kunde vara, så var det framsteg. Det gällde att inte fokusera på vad jag fortfarande inte klarade av och vad jag fortfarande inte kunde äta. Istället tittade jag på vad jag faktiskt klarade av, även om det bara var att hoppa över en enda löparrunda i veckan, eller om det var att äta någonting som var stekt. Till slut var jag framme vid mitt mål. Jag hade blivit som min ”friskförebild”.

 

Text: Hanna Östlund.

 

 

Kommentarer
Postat av: isabellafoto.blogg.se

SVAR: vart nr 130, lägg till mig nu :D

2013-02-01 @ 02:08:35
URL: http://isabellafoto.blogg.se/
Postat av: Annika

SV: öppet hus i skolan :)

2013-02-01 @ 10:01:03
URL: http://blogofphoto.webblogg.se

Lämna en kommentar här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Copyright på denna blogg! Fråga om ni vill låna nåt!